Den första scenen är en presentation av vad ett äktenskap är. Där säger prästen: ”Vi är här för att be om Guds välsignelse över er och för att dela er glädje.” Prästen läser en text om vad äktenskapet innebär, vad det är att leva tillsammans som gifta. Man läser bibeltexter, ibland läser prästen texterna, men det är allt vanligare att också vänner och släktingar läser. Texterna handlar om att lämna sina föräldrar för att bli en egen familj, och där finns beskrivningar av vad kärleken är.
I den andra scenen kliver brudparet aktivt in i handlingen. Prästen ställer högtidligen frågor till paret. Båda får var och en för sig svara på om de väljer att gifta sig med varann. Den frågan besvarar de med församlingen som vittnen. Sedan lämnar bruden ifrån sig buketten. Brudgummen lämnar över ringen till prästen. Ibland kan det vara en best man eller kyrkmarskalk som burit fram ringen. Det vanliga är att man har en ring som brudgummen ger bruden vid vigseln. Man också, till exempel om man inte förlovat sig innan, ge varandra var sin ring. Då prästen bett en bön över ringen/ringarna håller de båda ringen och avger sina löften. Prästen kan förestava löftena. Inför alla lovar de varann att de vill leva tillsammans.
I den tredje scenen är stunden då brudparet får ta emot omsorg i form av förbön och goda tankar. Först ber prästen en bön för paret - det kan vara en sjungen förbön, ”brudmässan”. Sedan ber församlingen tillsammans Herrens bön (Fader vår eller Vår fader) och prästen uttalar Välsignelsen över brudparet. Ofta håller prästen ett tal till de nygifta.
Sedan vänder sig paret om mot sina släktingar och vänner - nu som nygifta. De är i allas uppmärksamhet - oavsett om det är få eller många gäster där - och detta är en stor stund. Gästerna är där för deras skull och de går ut ur kyrkan följda av goda tankar och lyckönskningar. Ute på kyrkbacken gratuleras de nygifta av gästerna. Därefter följer ofta en bröllopsfest.
Ett brudpar berättar om vigseln
- Vigselakten gick rasande fort och kändes nästan overklig efter all längtan till detta ögonblick. Samtidigt kände man sig oerhört närvarande, lyssnade uppmärksamt och var enormt rörd och tagen samtidigt. Vigseln blev precis så bra som vi hade drömt om! Vårt starkaste minne är nog känslan av samhörighet och lycka och det högtidliga i att få Guds välsignelse.
Ordning för vigselgudstjänst
(Inledningsmusik)
Psalm
(Lovprisning)
Inledningsord
Prästen: I Faderns och Sonens och den helige Andes namn. Inför Guds ansikte är vi samlade till vigsel mellan er två, NN och NN. Vi är här för att be om välsignelse över er och för att dela er glädje.
Prästen fortsätter med ett av följande alternativ:
Äktenskapet är en Guds gåva
instiftat till samhällets bestånd,
till människors hjälp och glädje,
till inbördes stöd och fördjupad samhörighet
i mörka och ljusa dagar.
Att leva som man och hustru
är att leva i förtroende och kärlek,
att ha ansvar för varandra och hemmet,
(och tillsammans ta emot och fostra sina barn)
och att troget stå vid varandras sida.
eller
Äktenskapet är ett heligt förbund
förordnat och välsignat av Gud,
himmelens och jordens skapare.
Det är äktenskapets mening
att ge vidare den kärlek som är av Gud.
Därför är det er uppgift
att älska och ära varandra.
Gemensamt skall ni ha ansvar för ert hem
(och för barnens kristna fostran).
Man och hustru skall trofast stå vid varandras sida,
i glädje och sorg,
i ljusa och mörka dagar.
Ni får hämta kraft i bön och gudstjänst,
i Guds ord och sakrament.
Den rikedom som ligger i äktenskapet är stor.
Där man och hustru lever i Guds förlåtelse
får de hjälp att förstå och förlåta varandra.
Så kan äktenskapet förverkligas efter Guds vilja.
Bibelläsning
Frågorna
Prästen frågar brudgum resp brud:
Inför Gud och i denna församlings (dessa vittnens) närvaro
frågar jag dig, NN: Vill du ta NN till din
hustru/man och älska henne/honom i nöd och lust?
Brudgum/Brud svarar:
Ja.
Bön över ringen/ringarna
Brudparet ger prästen ringen/ringarna
O Gud, du som är alltings skapare och Herre,
välsigna NN och NN i deras äktenskap.
Låt denna ring för dem vara tecknet
på deras löften om ömsesidig kärlek och trohet.
Genom Jesus Kristus, din Son vår Herre.
Amen.
Prästen återlämnar ringen/ringarna
Löftena och ringväxlingen
Dessa löften, med resp. utan förstavande, används, eller också kan löftena formuleras fritt av brudparet i samråd med prästen. De skall ge uttryck åt brudgummens och brudens vilja att älska varandra i nöd och lust tills döden skiljer dem åt.
Prästen: Låt nu denna församling (dessa vittnen) höra era löften
Prästen förestavar löftet för brudgum resp. brud.
Jag, NN,/
tar dig, NN,/
nu till min hustru (man)/
att dela glädje och sorg med dig/
och vara dig trogen/
tills döden skiljer oss åt./
Eller
NN, jag vill älska dig,/
dela glädje och sorg med dig/
och vara dig trogen/
tills döden skiljer oss åt/
Ringväxlingen äger rum.
Tillkännagivandet
Prästen: Ni har nu ingått äktenskap med varandra
och bekräftat detta inför Gud
och denna församling (dessa vittnen).
Ni är nu man och hustru.
Må Herren vara med er och
leda er i sin sanning nu och alltid.
(Psalm)
Förbön
Prästen eller någon/några av brudparets vänner ber en i kyrkohandboken formulerad eller fritt formulerad förbön. Brudparet knäfaller fr o m detta moment t o m Välsignelsen.
Herrens bön
Välsignelsen
Om prästen håller vigseltal kan detta lämpligen ske här eller efter sista psalmen. Vigselbeviset kan överlämnas i samband med vigseltalet.
Psalm
(Avslutningsmusik)
Församlingen står upp.
Vigselgudstjänstens symbolik
Brudparet går tillsammans kyrkgången fram och stannar framför altaret.
En bild för att de gemensamt ”lämnar sin far och sin mor … och de två ska bli ett”. När barnen är små är de beroende av sina föräldrar. Brudparet väljer varann som medvandrare i livet och det gestaltas genom att de gått gången upp. De har lämnat alla andra bakom sig, i jämförelse.
Brudparet svarar var och en för sig på frågorna.
Två människor väljer varann. Ur beslutet att satsa på att leva tillsammans kan komma kraft. Viljan till kärlek i nöd och lust är det centrala i vigseln. ”Inför Gud och i denna församlings närvaro” uttalar båda sin vilja.
Brudparet tar emot ringen eller ringarna.
Ringen är ett ”tecken på deras löften om ömsesidig kärlek och trohet”. Ett yttre tecken, som kan påminna dem själva och andra om den gemenskap de valt att dela. Valet får stöd av tecknet.
Brudparet ger varann sina löften.
Han och hon säger: ”Jag vill älska dig, dela glädje och sorg med dig” - det är ett offentligt löfte, inte bara privat och hemligt. De närvarande gläder sig över deras val och den glädjen stärker brudparet.
Brudparet får gå i Guds välsignelse.
Välsignelsen handlar och frid och fred, om goda relationer. Goda relationer bygger på en ömsesidig satsning att vilja varann väl.
Ska pappan leda fram bruden?
Allt fler svenskar har sett filmer där pappan leder bruden in i kyrkan och överlämnar henne till brudgummen. Detta är en amerikansk sed. En del brudpar vill göra likadant. Andra reagerar starkt mot detta som upplevs ojämlikt, som att en kvinna lämnas från en man till en annan.
Den svenska seden är att brudparet själva går tillsammans uppför kyrkgången. Det är också i vår traditionen så, att brudparet kysser varann först efter fullbordad vigsel, utanför kyrkan.
Olika seder uttrycker olika saker. Därför är det klokt att paret funderar över vad de själva vill uttrycka med sin vigsel. Genom att tala om detta med prästen kan de påverka både utformningen och upplevelsen av vigseln. Inom de givna ramarna i vigselritualet finns möjlighet till personliga uttryck.
Ett exempel:
Ett par berättade i sitt vigselsamtal med prästen att de reagerade starkt mot uttrycket ”de två ska bli ett”. De upplevde att de äntligen blivit egna individer fria från sina familjer, de hade ”lämnat far och mor”. Nu ville de inte ge upp sin nyvunna självständighet.
Genom samtalet med prästen kunde de förstå bibeltexten så att detta att bli ”ett” var den enhet utåt som deras gemensamma satsning skapade. Inåt var de fortfarande två unika individer. Deras äktenskap skulle vara en plats där de var fria och självständiga tillsammans.
Så här löste paret det tillsammans med prästen:
Paret började gå gången upp i kyrkan vid sidan av varann, utan att hålla varann i hand. När de kommit en bit upp i gången stannade de, vände sig mot varann , tog varann i hand - nu hade de valt varann. Hand i hand gick de fram till altaret, där deras val att leva tillsammans bekräftades.
Källa Sv.Kyrkan
|
