I dopet fogas barnet in i livets stora sammanhang, i gudsgemenskapen. Dopet visar också föräldrarnas kärlek till sitt barn och deras önskan att ge det trygghet.

Dopet är början på en djup gemenskap med Gud som omfattar hela livet. Att leva i sitt dop är att bära vissheten om dopet djupt i sitt hjärta, att leva i Guds närhet och att vandra befriad.

Dopets ”vattenstämpel” försvinner inte bara för att åren går. Att vara döpt är att höra hemma hos någon - hos Gud. Det är en gemenskap som inte är beroende av vad som går bra eller dåligt i livet. Att föras in i Guds rike är att föras in i livets djupaste dimension, den där Gud och människa hör ihop på det allra innersta sättet. Att bli döpt är att bli räddad, från livets yta till dess djup, från ondskan till det goda och från döden till livet.

Dopet tillhör det som brukar kallas en av kyrkans heliga handlingar, ett av kyrkans sakrament. Att det kallas så beror på att det är något som instiftats av Jesus själv. En handling där ett jordiskt medel (vattnet) ger en andlig gåva (barnaskap hos Gud).

Dopet kan också ses som en rit, en handling som hjälper människan att markera en viktig milstolpe i livet. Sådana riter behöver vi när ett barn har fötts, när man håller på att bli vuxen, när man älskar någon och vill gifta sig och när någon har dött. Alla är riter med livsomfattande innehåll.

Dopets tecken
Dopvattnet
Dopvattnet har en rik betydelse. Det tolkas som vattnet vid tidens början, ur vilket Gud skapade allt, som Röda havets vatten, ur vilket Gud räddade Israels folk, som fostervattnet ur vilket livet föds fram och som det renande vattnet som gör människan ren från synden. Vatten är en symbol för livet och levande Gud, eftersom vatten ju är förutsättningen för allt liv. I Bibeln är vattnet ibland i stället en symbol för det som är farligt och hotfullt i livet.

När en människa i urkyrkan döptes genom att sänkas ned hel och hållen i vatten var det för att påminna om hur Jesus dog (”sänktes ned” i döden tillsammans med allt ont vi gjort) och uppstod (”lyftes upp” till livet och den eviga glädjen). Vattnet påminner alltså om livets eviga mönster genom död till liv, också då vi numera döper genom att begjuta en människas huvud. Att man slutade med nedsänkningen i vatten berodde på det kyliga klimatet och risken för allvarliga förkylningar.

Om dopet inte sker i kyrkan utan hemma, i trädgården eller någon annanstans, kan man till ”dopfunt” använda en skål av exempelvis glas, porslin eller keramik. Vattnet ska vara rent och friskt.

Dopljuset
De flesta som döps får ett dopljus. Det överlämnas efter vattenbegjutningen, då den döpta välkomnas in i församlingen. Under jultiden till och med Trettondagen tänder vi i kyrkan och hemma många ljus, från början som en påminnelse om Jesu födelse och dop. Nu är dopljuset en påminnelse om dopet och Jesu ord: ”Jag är världens ljus. Den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus.” (Johannesevangeliet 8:12).

Vi tänder ljus när hösten kommer för att lysa upp mörkret, och när vi vill ha det varmt, ljust och högtidligt. Allt detta finns hos Jesus. Dopljuset kan bli en livslång påminnelse om Jesu kärlek, värme och närhet, som ges i dopet.

Dopljuset kan man tända på dopdagen, på födelsedagen, vid aftonbönen och varje gång man vill eller behöver bli påmind om tryggheten som följer med dopet.

Så här skriver Anders Broholm om dopljuset:
Det finns så många bra och duktiga predikanter som har talat rakt in i hjärtat på mig. Tyvärr har jag glömt vad de sa, som jag tyckte var så bra. Det kanske hänger ihop med att man är så ordtrött, att det informeras från morgon till kväll, att det är så många röster som vill komma till tals med en både bittida och sent.

Dopljuset predikar dygnet runt där det står på byrån. Så fort jag ser det, startar det sin predikan. Men utan ord, utan yviga gester och fyndiga formuleringar. Ändå biter den sig fast i hjärtat med någon slags kardborreffekt.

Dopljuspredikan kan sammanfattas i hälsningen från Jesus till dig och mig: ”Jag är världens ljus. Om du följer mig, ska du inte vandra i mörkret utan ha livets ljus.” Om du nu orkar läsa vidare vill jag berätta för dig vad jag tror att Jesus bland annat menar.

Jesus vill att du ska ha ett gott och bra liv, att du ska slippa alla mörka dagar, alla dagar du ångrar, alla dagar fulla av varför, alla dagar som skär som knivar rakt in i dig, alla tomma döda dagar, men han vet att de dagarna kommer med jämna mellanrum. Det är därför han sa till dig när du döptes: ”Jag är med dig alla dagar.” När du tar åt dig de orden så tänds ett ljus mitt i den mörkaste natten. Han är med dig, du är inte ensam. Han tar dig inte ur mörkret men han går med dig genom mörkret, det är en känd och omvittnad erfarenhet som många gjort.

Dopklänningen
Dopklänningen är vit och oftast mycket lång, nästan som om man inte vuxit i den ännu. Klänningen kan få oss att tänka på hur det lilla barnet ännu saknar kunskap och erfarenhet av vad dopet står för. Senare i livet, hemma på sängkanten, i vuxen-barngruppen, i kyrkans barntimmar eller under konfirmationstiden ges den undervisning som hjälper oss att växa som kristna. I konfirmationsgudstjänsten ser man därför också ofta konfirmanderna iklädda vita kåpor - en symbol för den dopdräkt de nu vuxit i.

Dopklänningens vita färg påminner om den förlåtelse och renhet som Gud ger i dopet. Den talar om att den döpta är förlåten, upprättad av Gud och att hon har fått nya livsmöjligheter.

I de flesta församlingar kan man låna dopklänning. Vill man köpa en egen dopklänning till barnet får man vända sig till välsorterade barnkonfektionsaffärer, sy eller virka själv eller be någon göra det! I många familjer eller släkter finns en dopklänning som går i arv och vandrar runt i släkten. Ibland broderas dopbarnens namn och dopdatum på klänningen.

När ett större barn, en tonåring eller en vuxen döps kan finkläderna användas, gärna med något vitt inslag. En konfirmandkåpa kan faktiskt passa både en tonåring och en vuxen!

Korstecknet
I själva dopritualen finns en bön som kallas Befrielsebönen:

”Gud, du som ensam räddar från allt ont,
befria NN (namnet på den som döps) från mörkrets makt
skriv hans/hennes namn i Livets bok
och bevara honom /henne i ditt ljus, nu och alltid.”

Efter den gör prästen ett korstecken över den som ska döpas.

Korstecknet är en gammal kristen symbol, som betecknar Treenigheten, alltså Gud som fader, Son och Ande och som samtidigt påminner om Jesu död och uppståndelse. Korstecknet togs inte bort vid reformationen, men kom med tiden ur bruk. I den kyrkohandbok som kom 1986 återinfördes det. Det visar att den som döps blir en lem i Kristi kropp och medlem i Kristi kyrka. Korstecknet är också en bild för det godas seger över det onda.

Vad ger dopet?
Det dopet ger syns vare sig utanpå den nydöpte eller i något kyrkligt register. Alla hör vi dopets böner och ser dopvattnet på den nydöptes huvud, men det är ändå inte detta som är dopets gåva. I dopet kommer vi att tillhöra Guds familj, vi omfattas av Hans löften att vara oss nära, vi får Gud löfte om förlåtelse och vågar hoppas på ett himmelskt liv med Honom - vi föds på nytt och får i vår nya tillvaro nya livsmöjligheter.
Allt detta får vi i dopet och när vi livets med- och motgång funderar över vårt dop är det till dessa gåvor vår tanke ska söka sig.

Den som döps i Svenska kyrkan tas också upp i kyrkans gemenskap och tillhör därmed kyrkan. Dopet är den normala vägen in i Svenska kyrkan, men föräldrar eller annan vårdnadshavare kan också meddela att de vill att deras barn ska tillhöra kyrkan. Därmed tillhör barnet Svenska kyrkan och kommer senare att få erbjudande om att döpas. Den som är vuxen kan anmäla att han eller hon vill tillhöra Svenska kyrkan och samtidigt begära undervisning om kyrkans tro och lära som förberedelse för att döpas. Den som på detta sätt anmäler sig tas upp i kyrkan genom sin anmälan.

Möt en dopfamilj
Anders och Anna Hellberg har tre barn, två flickor och en pojke. Att döpa barnen var för dem en självklarhet, men dopets innebörd var de inte helt överens om.
- Jag minns att vi pratade om det strax före Susannas dop för åtta år sedan, säger Anna. Vi diskuterade aldrig om vi skulle döpa barnen, men däremot kom vi in på dopets betydelse.

I Anders familj är det en självklarhet att barnen ska döpas, det är en djupt rotad tradition. Anna tänkte mer på den religiösa handlingen som dopet innebär.
- Det är inte så att jag är starkt religiös, men man döper ju ändå sitt barn till en kristen tro, säger Anna.

Alla barnen döptes vid tre, fyra månaders ålder i Gamla Uppsala kyrka. Tidpunkten valdes för att dopklänningen skulle passa. Annas syster utsågs till fadder till döttrarna Susanna och Lovisa, i dag åtta respektive sex år gamla. Sonen Gabriel, två år i januari, fick Annas mamma till fadder.

Flickorna vet om att de är döpta. Både Anders och Anna brukar berätta om deras dop och tittar på dopfunten om de besöker en kyrka.
- Och vid alla kyrkliga högtider, som jul och påsk, pratar vi alltid med barnen om varför vi firar dem. Vi försöker nog också att föra över lite av de kristna värderingarna på barnen, vi tror att det kanske gör dem till bättre människor. De kristna värderingarna, om etik och moral, är ju väldigt mänskliga.

Vad säger Bibeln om dopet?
Som biblisk grund för dopet ligger Jesu missionsbefallning: ”Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut.” (Matteusevangeliet 28:19-20)
och det som kallas Barnevangeliet: ”Folk kom till honom med barn för att han skulle röra vid dem. Men lärjungarna visade bort dem. När Jesus såg det blev han förargad och sade: 'Låt barnen komma hit till mig och hindra dem inte: Guds rike tillhör sådana som de. Sannerligen, den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in.' Och han tog dem i famnen, lade händerna på dem och välsignade dem.” (Markusevangeliet 10:13-16).

Men dopet är naturligtvis inte bara en angelägenhet för barn och ungdomar - det är den handling som i ett slag suddar ut gränserna mellan folk och raser, män och kvinnor.
”Är ni döpta in i Kristus, har ni också iklätt er Kristus. Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus.” (Galaterbrevet 3:27-28)

Källa Sv.Kyrkan